Sportintresse

Hej!
Har en trettonåring som är och har varit mkt duktig i ridning. Sedan i somras har det bara dalat för henne. Känslan har försvunnit hon gör saker som aldrig tidigare har gjort på hästen och nu säger hon att hon vill inte tävla längre. Hon har tävlat och var på väg upp i högre nivå. Hon har en riktigt vinnarskalle som hennes tränare uttrycker det. Hon är ilsken och förbannad på oss alla även när hon inte rider . Sin tränare trotsar hon och tar inte till sig vare sig hjälp eller tillsägelse.
Det hela känns både pinsamt för mkt tråkigt, då vi vet att hon i grund och botten är duktig, vilket vi också säger till henne.
Skolan sköter hon bra. Intresset för smink och killar har kommit.
Det tråkiga är även att hon gapar och skriker här hemma, kallar oss för både det ena och andra vilket resulterar i att vi självklart ( mest jag som mamma) blir ur arg. Hon styr och ställer och kräver, vilket jag INTE går med på. Är avudsjuk på sin stora syster och hävdar att hon får allt.
Utåt sett bland andra är hon gullig och rar.

Det hela är påfrestande men framförallt mkt tråkigt. Jag vet inte hur vi skall hjälpa henne att få tillbaka känslan för ridningen och sin häst, som hon inte just nu har något över för.
Denna tjej har alltid varit stridbar men härlig, rolig och skön. Nu är hon bara en rabiat mot oss alla.

Tacksam för råd från en frustrerad mamma

Anna-Lenas svar:
Hej, tack för din fråga!

Under tonåren befinner man sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Tonåringen behöver förbereda sig på att lämna barndom och beroende och bli vuxen och självständig. Det blir naturligt att ta avstånd från föräldrarna och försöka skapa en stark social tillhörighet utanför familjen. Kompisar blir viktigare än någonsin.

En tonåring behöver tid och utrymme att hitta en egen identitet. Därför kan tonåringen uppfattas som egoistisk och självupptagen. För att komma fram till vem man är och vad man vill, måste man få vara kritisk och ifrågasätta. Som tonåring behöver man pröva olika roller och sätt att vara på tillsammans med andra.

Aktiviteter ifrågasätts av tonåringen och blir svårare för familjen att hålla kvar tonåringen i annars så självklara familjeaktiviteter.

Samtidigt som tonåringen måste få möjlighet att finna sin egen identitet och sin egen balans behövs ju kontakten och umgänget med familjen och föräldrarna. För mamma och pappa blir det en akrobatisk uppgift när man dels ska släppa efter och dels måste hålla kvar gränserna.

Prata, prata. prata med varandra
Det är oerhört viktigt att tonåringen inte håller allt för sig själv, för om hon har problem blir ”problemet” bara större och större o växer inom henne och till sist spricker det. Det är inte bra! Tonåringen behöver våga ta mod till sig och våga prata med någon hon litar på!

Tonårstiden präglas av osäkerhet och förvirring samtidigt som tonåringen försöker ”sätta ner fötterna” och bli oberoende. Allt verkar vara i ständig förändring – deras humör, kroppar och relationer till familj och vänner. De är smärtsamt medvetna om sina mognande kroppar och upplever sig ofta som socialt otillräckliga. Det svänger kraftigt mellan att vara blyga eller generade till att vara framfusiga och upproriska i ett försök att dölja sin osäkerhet och förvirring. De flesta tonåringar klarar sig oskadda eller med några få ”skrapsår” genom denna känslomässigt turbulenta tid, medan andra blir deprimerade.

Som mamma kan du ”finnas till för henne”, det är viktigt att du finns där som ett stöd under den här tiden, det är förstås viktigt med gränser och regler annars blir den här tiden lång och krånglig. Tonåringar behöver tydlighet, men här är viktigt att komma ihåg att vi inte stöter bort/ut tonåringen. Ett tips som kan vara bra är att du påminner henne om att: -jag tycker om dig för den du är men det du gör är inte ok, och om det blir hårda ord i kommunikationen är det viktigt att förmedla att –du får tycka vad du vill, jag kommer inte att lämna dig, jag finns här för dig! (för att förmedla trygghet).

Lycka till och hör gärna av dig igen.