13-åringen – den färska och bräckliga självständiga tänkaren
Är en konstruktiv och positiv tänkare. Tänkare med stort T! Filosofi lektioner borde bedrivas i skolan med 13 åringen. Han läser och han tänker och det som slår honom vill ha gärna diskutera NU – tankarna kommer och kring dessa vill han bedriva samtal GENAST. Han står säkert i sig själv –men hans själv-ständighet är ganska bräcklig och färsk.
För att inte binda honom vid en identitetsuppfattning som kanske inte stämmer med den som är i antågande, skall man akta sig för att ”stämpla” honom. Han är heller inte mogen att ta annat än positiva omdömen om sig själv!
Trettonåringen är så allvarlig och eftertänksam, så behärskad och behärsk-ande, att han förmodligen inte skulle stå ut, om han inte ibland spelade över åt det andra hållet. Och då görs det rejält. Detta är det stora fnittrandets och flamsandets tid!
”en god regel för umgänge med ungdomar i de nedre tonåren är att bära sig åt som om man träffade dem varje dag för första gången”
Detta tillvägagångssätt kan få en själv att få syn på sina egna trista sidor som gnatet, gnället, tjatet, demonstrationerna, irritationerna ; allt som gör att trettonåringen sätter sig på tvären. Träffar man en person för första gången är man artig, intresserad, respektfull och belevad; visar sig från sin bästa sida.
13 åringen är en fridsam person, nöjd med att vara den han är, han vet mycket väl vad som ligger framför honom och önskar ofta att han slapp bli vuxen. Man kan hjälpa honom genom att låta honom slippa, inte hänvisa honom till kamrat-erna, behöva honom hemma, prata med honom, tänka med honom, en långprom-enad med en 13 åring är en upplevelse – samt motsätta sig hans mer eller mindre pliktskyldiga ansträngningar att leka vuxen.
Man glädjs åt hans närvaro och respekterar honom som människa, men man ger honom fasta rutiner och gränser.
14-åringen – den ensamma meningssökaren med frågor som; Vem är jag? Vad väntar mig?
Den stabila, ofta robusta, konstruktiva 13 åringen förändras. Som 14 åring är han, eller blir ömtålig.
Han står i världen, känslig – ibland överkänslig – och han står i den ensam.
Han slås ofta som 14åring av en utanför känsla som kan göra honom djupt orolig för sin framtid. Han vet att han kommer att bli stor, inordna sig i leden och leva sitt liv, men han börjar undra vad det egentligen är för mening med det. Den existensiella ensamhetskänslan debuterar och 14 åringen kan drabbas av ordentliga depressioner.
14 åringen går på djupen, de svåra djupen i livet, Han är öppen för det övernaturliga, han grubblar över religiösa frågor. 14 åringen kan sitta länge över gamla fotografier över honom själv som liten och betrakta dem med sorg. Han förstår att han inte bara var liten och ovetande då utan också lycklig, därför att livet var enkelt då.
Ofta blir 14 åringen inbunden och tyst. För första gången i hans unga liv gör en komponent av likgiltighet entre. Denna har sin upprinnelse i det nya och skrämmande ifrågasättandet av livets mening.
Han blir ofta missförstådd och känner sig också lätt missförstådd på förhand. Han tiger lite för länge och grubblar lite för mycket – viss om att ändå ingen förstår honom. Under tiden samlar han på sig mängder olöst stoff och helt plötsligt utan förvarning kan han explodera i hysteriska gråtattacker eller desperata raseriutbrott. Varvid omvärlden tappar hakan.
Fjortonåringen är känslig för omvärldens reaktioner. Han tål inte att någon är missnöjd med honom. Han kan alldeles tappa sugen om någon lärare anmärker på honom. Döms han ut ”dig kommer det ändå aldrig bli något av” kan en livslång bitterhet gro i hans hjärta.
Den psykiskt ömtåliga 14 åringen, är ömtålig också fysiskt. Pojkarna skjuter vanligen i höjden vid den här tiden och bemöter förändringen med blandade känslor. Man kan ju också som vuxen föreställa sig vilken förvirring som skulle drabba en, om man plötsligt växte ett huvud och fick en röst som hoppade upp och ner och inte hade någon aning om var det hela skulle sluta. Själva kroppens oundvikliga och påtagliga närvaro gör fjortonåringen känslig, ständigt medveten om den som han är.
15-åringen – vuxen på ytan men fortfarande osäker och liten inuti
15 åringen är inte vuxen men på god väg. Ofta är det så att femtonåringen inom sig bär 14 åringens ensamhet och utanförskap och yttre signaler signalerar mer vuxenhet och säkerhet. 15 åringen är ofta självsäkerheten själv på ytan. Inom sig vet han att han brister på många områden och han är ensam på jorden. Självkänslan och självförtroendet vilar på bräcklig grund.
Imagen blir viktig för 15 åringen som aldrig förr. 15 åringen lär sig väga sina ord och anpassa sitt uppträdande, så att han skall framstå som klyftigare och mer erfaren än vad han är. Han vill ge sken av en avklarad mognad. Femton-åringen står med ena benet i sin image och andra benet i sanningen om sig själv – eller rättare sagt sökandet efter den.
Ju mer effektivt han döljer sanningen desto svårare blir det för andra att få reda på hur han egentligen är. Femtonåringen kan lagra ordentliga komplex och en osäkerhet som blir större ju mer den döljs. Han kan känna sig som en rädd liten unge som vill hänga i mammas kjolar – men om någon/&/något lyckas rasera imagen och röra vid hans innersta genom ömhet, förståelse och medkänsla, kan han vända tvärtom och störta därifrån. För femtonåringen är det inte tillåtet längre att vara liten.
Hans drömmar är ofta storslagna. Han skall bli någon. Han skall bli berömd. Han skall bli stor. Han skall bli den främste inom sitt område. Han skall stå på tidningarnas löpsedlar och han skall bli berömd. Han skall lyckas.
Femtonåringen kan inte utan vidare acceptera att andra bestämmer över honom inte när han så snart skall anses kapabel att bestämma över sig själv.
Auktoritära krav på blind lydnad leder till revolt. Tryck och press från den vuxnes sida, styrning liksom hård uppbindning likaså ger samma resultat- men även likgiltigheten, ignoransen och tystnaden föder revolt. Konflikter med 15 åringen är oundvikliga och bör hållas konstruktiva och med den unges bästa för ögonen.
16-åringen – integritet & självkänsla på topp
16-åringen har ett gott självförtroende. Är det fel på något (och det är det) så är det inte sextonåringen det är fel på. Honom är det sällan eller aldrig fel på, om han får säga det själv…..vilket han gärna gör.
Sextonåringen vet. Det mesta vet han bättre än andra. Han godtar inte att någon styr och ställer med honom, men han kan vara mycket snar att själv styra och ställa med andra.
I långa stycken är han mogen att fungera på egen hand och han gör det bra. Sextonåringens personlighet är skarp och tydlig nu, och dess utmärkande drag kommer att bestå. Sådan han är nu, sådan kommer han att vara : det som förändrar honom framöver är i stort sett bara livets avslipande, mildrande effekt.
Om femtonåringen prövade sig fram mot sin egen vuxendom, är sextonåringen överens med sig själv som vuxen. Sextonåringen vägrar sälja sin själ och hans integritet är helig. Nu som kanske aldrig annars i livet vet han vad det innebär att vara sann mot sig själv. Med sin omutlighet kan sextonåringen utgöra ett hot mot vuxna som kanske gick åt både ena och andra hållet dit de inte borde ha gått i livet, om de varit trogna sin övertygelse.
Sextonåringen som utsätts för fysiska eller psykiska övergrepp viker sällan men förhärdas. Den besvikelse som slår rot i hans hjärna kan bli bestående, liksom allt annat som ”sätter sig” i denna ålder. Misstro mot en sextonåring är förödande. Sextonåringen kan på rent trots uppfylla negativa förväntningar.
Sextonåringen befinner sig i slutfasen av den utforskande utvecklingsperiod som är pubertetens. I egna ögon är han fulländad, medan omgivningen kan vara nog så hopplös. Hans värld är spännande och rik, och eftersom han gärna gör vad han kan för att upplysa den omvärld, som famlar i mörker, om det ljus som är det enda rätta att följa, delar han med förtjusning med sig av sina insikter. Han är charmerande i sin iver att förevisa än det ena än det andra. Man bör förstås ta det med vederbörlig entusiasm. Sextonåringens glödheta engagemang betyder inte att han är statisk. Sextonåringen beträder den viktigaste av vägar: livserfarenhetens. Han har föga användning för andras erfarenheter Han måste erövra sina egna. För att förstå den fulla innebörden måste han drabbas av sin egen erfarenhet och dess insikt. Han har därför en tendens att fördöma det om vilket han inget vet.
Först i 25 års åldern beräknas personligheten vara så stabil, karaktären så utformad, värderingarnas så grundlagda, att man kan tala om vuxenhet.
Källa
Nya Barnaboken av Anna Walhlgren
