knappt ett tack…

Hej! Hur får jag mina tonåringar att börja att prata med mig…? Känns som om jag försökt allt utom det rätta… Den ena tjejen är 17 år och den andra är 19.
17-åringen är mest trött och likgiltig…ofta kommer svaret ”jag vet inte”. Känner att jag inte når fram…
Men skulle vi t ex åka iväg tillsammans för att shoppa en dag så lyser hela hennes tillvaro upp och hon är den där goa underbara tjejen som jag vet finns bakom hennes likgiltiga skal…det är så ändå till vi kommer hem igen och hon har fått det hon vill ha…knappt ett tack, eller känsla av att hon är glad. Även när hon har kompisar hos sig eller när vi har gäster är hon underbar…men så fort vi blir själva så ”försvinner” hon och blir fruktansvärt självupptagen. 19-åringen har tydligt deklarerat till mig att hon blir så j-la förbannad på mig och det är bara jag som kan göra henne så f-bannad. När jag frågar vad det är så kan hon inte säga det utan det bara är så…! Nu har det gått så långt att jag helst av allt skulle vilja säga upp min del som mamma, vilket jag vet att jag inte kan :) allt jag önskar är att få någonting tillbaka från mina döttrar, någongång!. Kan tillägga att jag inte lever tillsammans med barnens far men vi har en god kontakt och han upplever exakt samma sak som jag! Vad har du för tips!
Anna-Lenas svar:

Hej och tack för ditt brev!
Det kan vara en besvärlig tid mellan mor och dotter. Det gäller att hålla ut, att släppa varsamt och låta tonåringarna få ha sin integritet. Det är lätt hänt att ”vi föräldrar” är där lite för mycket kring våra tonåringar.
Det är ju en tid då tonåringarna växer upp, det är mycket hormonväxlingar och kompisar är väldigt viktiga. Dom ska ju hitta sig själva och sin egen identitet, här speglar dom sig ofta i sina kompisar och inte i sina föräldrar.
Föräldrar kan ”vara i vägen” den här tiden. Men det är viktigt att ni finns där, att dom kan känna att när dom behöver hjälp så finns ni där.
Det är också viktigt att det du säger stämmer överens med vad du tycker. Tex om du säger nej, om du verkligen menar det, för om du inte riktigt gör det så känner tonåringarna det och då blir det konflikter.
Kommunikation är jätteviktigt, det är också viktigt att det sker med ömsesidig respekt, fråga om ni kan sätta er ner och prata, eller gå ut o promenera tillsammans samtidigt som ni pratar med varandra.

Lycka till!
Med vänlig hälsning
Anna-Lena Tegebro


Läs mer om:

  1. Problem med mina bonusbarn
  2. Efter studenten…
  3. Ändlöst tjatande
  4. Jobb, studier och ta tag i sitt liv?
  5. Blyg och tyst

Berätta för oss!