Jag har en dotter som är 12 år och som driver oss till vansinne hemma. Hon får vredesutbrott och blir förbannad på oss så fort hon inte får sin vilja igenom eller något går henne emot det allra minsta. Dessutom är hon stöddig, kaxig och har en riktigt tuff och elak attityd mot oss hemma och använder ord man bara inte får säga och det och tar snart knäcken på mig helt.
På dagarna är hon ”stor”, cool, plattar håret, sminkar sig och är kaxig, stöddig och har ett otroligt tråkigt sätt att vara mot oss hemma. Sen när det blir dags för kvällen och hon har behandlat framför allt mig men ofta också resten av familjen taskigt under dagen så är det som att trycka på en knapp när hon ska sova, då börjar hon ropa och vill sova in min säng och behöver vara med mig säger hon. Antingen skyller hon på ont i huvudet, att hon mår dåligt eller att hon är rädd. Varenda kväll!
Vi har i många år haft detta bråkande och tjafsande på kvällar och nätter och vi har provat allt. Hon har fram tills hon var 10 år fått komma in varenda natt när hon vaknat och sovit hos mig, vi har haft en tältsäng bredvid vår säng, jag har sovit på soffan utanför hennes rum men senaste året har jag känt att jag verkligen inte orkar längre! Jag står emot nu och säger att hon får sova i sin säng men att jag finns här hela tiden . Våra rum ligger vägg i vägg med öppna dörrar och lampa tänd i tv-rummet utanför, huset är larmat och flera syskon på samma våning.
Trots detta bråkar hon och skriker – fullkomligt gallskriker hysteriskt i 1-2 timmar innan hon ger sig. Och då har hon fått oss alla att bli både arga, ledsna och förtvivlade och dessutom håller hon resten av familjen vaken vilket inte är OK alls. Detta pågår ofta till tolv, ett på nätterna. Jag har bestämt mig för att inte ”ge mig” nu eftersom jag tycker att det är rimligt att hon sover i sin egen säng när hon är 12 år. Men det tar knäcken på mig. Både för att jag är helt slut av att inte få sova och ständigt ha dessa hysteriska bråk och sen hinner jag inte få hämta kraft någonstans eftersom hon dagtid är elak, dum och störig mot mig mestadels.
Jag känner det som hon bara ska ”HA” hela tiden men ger ingenting tillbaka om du förstår vad jag menar. Jag träffar aldrig min goa underbara dotter längre känns det som och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Det känns som jag har misslyckats helt och jag vet inte vad jag ska göra.
Det är bara tjat och tjafs hela tiden och hon skiter helt i vad jag säger och respekterar inte någon av de ”regler” vi har hemma, såsom hjälpa till lite, ta bort sin smutstvätt mm. ALLT genererar stöddiga svar och kaxig attityd.
Jag har försökt föreslå att vi ska göra saker bara hon och jag men det är inte helt lätt. Jag har förslagit massor av saker men hon vill inte säger hon. Hon vill helst bara sitta inne i sitt stökiga rum, i sin obäddade säng och chatta och skypa med sina kompisar på FB och annat. Läxor är inte heller någon prioritet och hon gör det till slut men alltid irriterat och surt och hon blir bara jättearg när jag försöker hjälpa henne.
Jag vill gärna göra saker med henne som sagt men det blir också en ond cirkel där jag känner att jag inte har någon ork ibland att vara den som försöker och försöker när hon inte ens är trevlig emot mig.
I skolan mot kompisar och lärare mm är hon jätteglad och trevlig och övrig tid också mot alla i omgivningen, det är hemma hon har den här attityden. Ofta vaknar hon på morgonen och är lite vanlig igen men tar man upp det med henne så blir hon förbannad direkt och ser ALDRIG sin egen del i problemen utan skyller alltid på alla andra och liksom kastar tillbaka det man säger till henne och hävdar att ”Men du sa ju till mig” eller ”du var ju kaxig mot mig”. Hon styr, ställer och domderar och anser sig kunna bestämma över oss andra vilket resulterar i bråk ständigt.
Jag pendlar mellan sorg och förtvivlan men är också orolig och ledsen och tycker väldigt synd om henne samtidigt.
Det är lätt att klanka ner på sig själv och sin förmåga och tro på sig själv som mamma vilket jag självklart väldigt ofta gör men om jag försöker se på det på allvar så tror jag om möjligt att jag har varit en FÖR engagerad och kärleksfull mamma om det nu är möjligt?
En mamma som alltid finns där oavsett vad det gäller och som är med och engagerad i allt som barnen gör oavsett om det är skola eller fotboll och som alltid har satt barnen i första hand vilket man kanske inte alltid ska jag vet inte? Vi har också gjort mycket mysigt ihop jag och tjejerna (hennes syster) och alltid stått varandra väldigt nära.
Jag vet inte om det är det som är felet, att jag har låtit henne ta för stor plats hemma? Men för hennes syster har det ju fungerat jättebra, hon är en glad och trygg tjej som behandlar oss alla med kärlek och respekt precis som vi tillbaka.
Oerhört tacksam för alla råd jag kan få.
/Förtvivlad mamma
Anna-Lenas svar:
Tonårens åldrar
